Kompisen bad om förlåtelse två år efteråt
Allt började med en av dom nya tjejerna. Terminen hade just startat och jag hade ändrat mig själv helt och hållet för att passa in efter ett långt, jobbigt år. Nya kläder, smink, BH, allt!
Min kompis som vi kan kalla "W" Blev vän med den nya tjejen "L". Först gillade inte L mig och pratade bakom min rygg. Jag kände henne inte just då men eftersom att hon var min bästa kompis vän spelade det roll. Senare blev vi bra vänner. Vi hade kul tillsammans och kunde prata om nästan allt.
Hon förklarade för mig att hon trott att jag skulle vara den "bitchiga" tjejen i skolan, sådär som på amerikansk film. Jag blev väldigt förvånad av det, men tog förstås inte illa upp. Hon var retad själv. L hamnade alltid i bråk på grund av hennes dåliga attityd mot folk runtom henne.
L var en av de "större" tjejerna, lite knubbig sådär. Själv är jag inte den smalaste heller. Det påpekade folk hela tiden, och jag tog åt mig. Jag brydde mig inte lika mycket om när dom var elaka mot mig men när dom sa någonting om någon av mina kompisar blev jag rasande. Det kunde skrämma iväg dom för ett tag i alla fall. Men det är inte meningen med historien ...
Jag hade precis börjat med sociala medier i slutet av 5:an. Då börjades det med cyber-mobbning. Jag var van vid vanlig mobbning och hade en massa familje-problem som inte gjorde situationen bättre. L och jag snackade på sociala medier ofta. Men en dag skickade L ett meddelande. Inte bara ett meddelande som "Hej!" eller "Ska vi hänga?" så som vänner brukar skriva. Nej nej .. Detta var ett hatmeddelande.
Det började med: "Du är sååå ful hur kan du ens se dig själv i spegeln utan att spy?" och "Gud vad fet du är! Sluta äta din gris!"
Jag brukade och har fortfarande extrem ångest över det mesta. Att jag är rädd att förlora vänner gjorde ju inte precis situationen bättre. Att konfrontera folk skrämmer mig. Så jag gjorde inte det. Detta pågick ett långt tag, kanske 4 till 5 månader.
När vi hängde sa hon alltid hur mycket hon älskade mig som en kompis och att jag var som en syster. Hon sa till och med att hon gillade mig mer än vår kompis W! Hon var falsk, det förstod jag ju. Jag tänkte att hon kanske var avundsjuk eller behövde uppmärksamhet. Men samtidigt klandrade jag mig själv.
En dag skar jag mig. Mina vänner kände till att min mamma som varit alkoholist, deprimerad och att hon haft problem med självskadebeteende, alltså var detta ett väldigt känsligt ämne för mig. Mina vänner fick reda på mina självskador, och då började ALLA andra med det också. Tja... jag startade en trend som hela skolan började med, jag hatade mig själv för det.
Killarna brukade skicka sms på snapchat eller instagram eller bara kommentera på en bild; "KYS" Kill yourself. Som om jag inte tänkt på det redan! Om jag blockade dom gjorde dom nya accounts att plåga mig med, lite invecklat kanske haha.
Jag bytte till slut skola och kom och hälsade på mina kompisar. Men jag hade inte väntat mig vad dom gjorde. Så fort dom såg mig omringade dom mig och bad mig visa mina ärr. Jag var förvirrad och sa att jag inte ville. Då tog tre av tjejerna tag i mig och drog upp mina ärmar på tröjan.
Jag kände mig sviken och stirrade på W som påstått vara min vän. Under hela mitt helvete på skolan hade hon varit den jag litat på mest, men bakom min rygg hade hon smutskastat mig inför alla. Vilket svek ..
Nu, över två år senare, fick jag ett meddelande. Det var från L. Hon bad om ursäkt och efter det fick jag ro. Jag kunde äntligen glömma dom vännerna och dom minnena och skapa nya minnen med mina nya vänner.
// Anonym Unicorn
