Att ta hjälp
Det finns många ställen där du kan få hjälp, stöd eller bara prata med någon. Ta hjälp om du behöver det!
Aktuella artiklar
Så här har andra fått hjälp
Pappa drack, mamma mådde dåligt, stödgruppen räddade mig
Jag ser ut som en helt vanlig tjej. Det ingen visste när jag var yngre var att min pappa drack för mycket och att min mamma hade psykisk ohälsa.
Man kan klara allt
Våga berätta, för någon vuxen, för din kompis, för din mamma eller farfar eller vem som helst. Jag lovar att det finns någon som kan hjälpa dig även om det inte känns så. Tack vare att jag haft så otroligt fina människor runt mig i allt det här så har jag faktiskt klarat det och jag står fortfarande här idag, med hjälp av mina fina vänner, familj och så vidare. Och dem kan jag nog aldrig tacka nog mycket, så mycket som ni hjälpt mig, även min fina kurator förtjänar en eloge.
Våga be om hjälp
Idag så är jag mer än 100 dagar+ skadefri och jag känner mig grymt stolt!
Fick hjälp och blev kär i kuratorn
Hon hjälpte mig verkligen och jag är så tacksam. Men efter några veckor började jag känna känslor för henne och jag började bli nervös och blyg att prata med henne. Jag var småkär kan man säga, asså jag kunde inte vara ihop med henne men jag älskade hennes kramar.
Jag gick till kuratorn
Jag har varit med om många bra saker, men också många jobbiga. Mina föräldrar skilde sig för ett år sen och sen dess till idag har jag problem. Jag har gråtit mig till sömns i två månader.
Det känns bättre att veta att de förstår
Specialpedagogen märkte direkt på mig att något inte va rätt, att jag inte mådde speciellt bra och att jag pressade mig själv alldeles för mycket. Att jag var nära min ’breaking point’.
Det hjälpte att prata med kompisarna och kuratorn
Jag började må dåligt på riktigt, tillslut hamnade jag i en depression. Jag tappade aptiten och gick ner i vikt. Jag drog mig undran från kompisar och fritidsaktiviteter, jag fick oftare migrän och magont. Jag hade även tankar "Vad är det för mening med livet om jag ändå ska må såhär?" Eller " Allt blir bättre om jag dör". Och jag skämdes över det. Jag skämdes något så fruktansvärt över mina tankar. Jag började även dra mig undan från familjen. Jag längtade tills kvällarna då jag kunde vara själv och ingen pratade med mig.
Det tog år innan jag berättade
Det tog mig fyra år innan jag ens yttrade ett ljud om detta. När jag till slut blev inlagd på en barnpsykiatriskt slutenavdelning. Jag hade ett självskadebeteende, hade försökt ta mitt liv samt led av hallucinationer. Men där berättade jag för första gången.