Att ta hjälp

Jag cyklade och cyklade. Jag började cykla mot ett ställe med en bro i hopp om att hoppa från den. Men någon privatperson ringde till polisen som kom och tog mig. Jag fick  sätta mig i polisbilen. Jag bad en av poliserna att ringa och berätta att jag levde!

Det var jag som gick till skolsköterskan och berättade vad som hade hänt, varför jag mår som jag mår och varför det har blivit så. Hon berättade att jag var stark, modig och förnuftig som gick själv och sökte hjälp.

Pappa höll i mig och farfar gick med till akuten. Då satt vi där en lång tid, många timmar. Sen kom en läkare och undersökte mig och han sa att jag var jättesjuk. Jag blev inlagd på sjukhuset.

Det var jag som gick till skolsköterskan och berättade vad som hade hänt, varför jag mår som jag mår och varför det har blivit så. Hon berättade att jag var stark, modig och förnuftig som gick själv och sökte hjälp.

Jag ser ut som en helt vanlig tjej. Det ingen visste när jag var yngre var att min pappa drack för mycket och att min mamma hade psykisk ohälsa.

Det är inte någon skam i att söka hjälp, det är rent av modigt! DU förtjänar att må bra, även om det inte alltid känns så.

Våga be om hjälp om ditt ljus får syrebrist, håller på att slockna eller slocknat. Du är inte ensam, vi är många som kämpar <33

Inte så farligt som jag trodde och fick en tid redan någon dag senare. Men då kommer vi till det här jobbiga. Att gå dit.