Att ta hjälp

Det väldigt mycket kämpande för att komma in på ett gymnasium, för jag har något som heter dyslexi. Det är att man har svårt med att läsa och skriva.

Mina föräldrar skildes när jag var 6/7 år och jag har alltid tyckt att de varit jobbigt, för jag berättade inte för nån hur jag mådde och kände så de slutade med att jag fick många problem. Så jag uppmanar INGEN att ta samma väg som mig. Berätta för en lärare, kompis, förälder, tränare, nån du verkligen litar på så lovar jag att de blir bra.

Hur jobbigt det än känns är självmord inte ett alternativ. Det är en permanent lösning till ett temporärt problem, det kommer bli bättre och du skulle vara saknad.

Pappa höll i mig och farfar gick med till akuten. Då satt vi där en lång tid, många timmar. Sen kom en läkare och undersökte mig och han sa att jag var jättesjuk. Jag blev inlagd på sjukhuset.

Har inte varit i skolan på snart 3 veckor pga det och blir allt räddare och räddare för varje dag som går, inte bara att gå ut också att leva ett normalt liv.

Våga berätta, för någon vuxen, för din kompis, för din mamma eller farfar eller vem som helst. Jag lovar att det finns någon som kan hjälpa dig även om det inte känns så. Tack vare att jag haft så otroligt fina människor runt mig i allt det här så har jag faktiskt klarat det och jag står fortfarande här idag, med hjälp av mina fina vänner, familj och så vidare. Och dem kan jag nog aldrig tacka nog mycket, så mycket som ni hjälpt mig, även min fina kurator förtjänar en eloge.

Hon hjälpte mig verkligen och jag är så tacksam. Men efter några veckor började jag känna känslor för henne och jag började bli nervös och blyg att prata med henne. Jag var småkär kan man säga, asså jag kunde inte vara ihop med henne men jag älskade hennes kramar.

Jag kom till Sverige när jag var 8 år gammal. När jag kom till Sverige bodde jag på en kamping, sen kunde inte min pappa ta hand om mig, så då kom socialen in i mitt liv och fucka upp allt.