När jag mår dåligt tänker jag hur jag klarade allt
Jag växte upp i en familj som jag upplevde som glad och lycklig. När min uppfattning blev bättre och jag förstod vad som verkligen hände runt omkring mig så rasade min värld. Familjen består av mamma, pappa och mina två storebröder. När jag var runt 10 år så började jag förstå att min ena bror hade börjat ta droger. Det var ständig oro och bråk hemma.
Min äldsta bror hade flyttat hemifrån och ville knappt prata med familjen. Samtidigt fick blev jag mobbad i skolan och hade inga vänner. Där blev jag påhoppad av klasskompisar och andra elever på skolan om att jag var tjock, ful och trög. Mamma och pappa hade fullt upp med att försöka hjälpa min bror att sluta använda droger och märkte inte av mig och min nedstämdhet som växte mer och mer.
Jag blev utsatt för trakasserier och ibland spottade äldre tjejer på mig i skolans trappor. Jag började skolka och blev tillslut kallad till samtal om min skolkning där lärare ignorerade att jag var mobbad utan ville att jag skulle gå till kurator och fundera på att ta en ADHD utredning.
Jag vet att jag inte har ADHD så jag skippade utredningen men började prata med en kurator under hela högstadiet.
Under gymnasiet gick det helt okej, jag hade en mentor som särbehandlade mig på ett dåligt sätt, familj som bråkade på grund av min bror som höll på med droger.
Jag minns än idag den höstkvällen som jag skulle sova över hos en killkompis bara för att komma hemifrån. Han var en av mina närmsta vänner som funnits där många år, men den kvällen förändrades helt när jag vaknar upp av att han försöker våldta mig. Lyckligtvis så kom jag lindrigt undan och kunde möta upp en av mina kusiner som hjälpte mig genom hela den processen.
Just idag, år 2018, så mår jag faktiskt helt okej. Min äldsta bror pratar faktiskt med familjen igen och min andra bror försöker ta sig ur drogproblemen. Jag har intressen, internetvänner, riktiga vänner och ett liv jag faktiskt gillar även om jag inte lyckats som mina gamla klasskompisar som har heltidsjobb, relationer och även barn.
Jag har hittat mitt esse som består av familjen, vänner, spel och festivaler. Jag känner mig som en stark person psykiskt, även om mitt liv kanske inte ser lika bra ut som alla andras. All mobbning, våldtäkten, sveken och händelser har gjort mig stark även om jag vissa nätter grät tills jag somnade eller de nätter jag faktiskt funderade på att ta mitt liv.
Idag kan jag vara riktigt nedstämd av små saker eller ingen anledning alls, då brukar jag tänka tillbaka på mitt liv tills idag och tänka - jag klarade det, fokusera på nuet och samla ny energi.
/ Johanna
