Till dig som också är, eller har varit, mobbad

Det här är till dig som varit eller är mobbad, eller till dig som genomgått eller genomgår något du inte borde behöva genomgå. Jag vet hur det känns att sitta bland smutsen och de blöta pappersservetterna på ett toalettgolv - jag tror att det räcker med att säga det, ni förstår fortsättningen. Det jag kommer att försöka förmedla här är en berättelse om kontraster, att du äger din historia och dina minnen och att dagar kan skifta betydelse.

De senaste åren har jag inte tyckt om att fylla år, eftersom min födelsedag blivit en symbol för tiden då jag insjuknade i en depression, min femtonårsdag. Jag återsåg min klass efter sommaren, nu i efterhand har jag förstått att de var som mina demoner. Ingen kom ihåg min födelsedag. Jag gick hem från skolan och la mig på sängen. Sen tar minnet slut. Naturligtvis var det inte just denna dag som fick mig att bli deprimerad, men just dessa minnen har flutit ihop till en symbol för hur allt började.

Vi förflyttar oss tre år senare, till min artonårsdag. Jag kommer till skolan, mina vänner samlas i klassrummet och de gratulerar mig. De kommer ihåg. En av mina bästa tjejkompisar säger "vänta", prasslar i sin ryggsäck och tar fram en presentpåse. Hon har ett änglahjärta, hon skrattar till min förvånade min, ger mig ett änglaleende. Gesten betyder allt för mig. Hon har köpt min favoritchoklad och badbomber med en av mina favoritdofter, utan att ens veta om det - så väl känner hon mig.

Även några jag inte känner särskilt väl ger mig ett leende och säger "du fyller år idag, va?". Min mamma hade bakat en så mäktig saltkolatårta att min familj inte skulle orka äta upp hela, så jag bjöd hem mina vänner på spontanfika. Med regnet smattrande mot rutan trängde vi ihop oss runt ett bord med rykande temuggar i händerna, vi skämtande om vem som orkade ta en bit tårta till. "Min hjärna säger nej, mitt hjärta säger ja" sa en av oss och då bröt vi ihop av skratt. En av de bästa dagarna i mitt liv.

Jag tror att alla, särskilt du och jag som är av samma virke, har det extra tufft ett par dagar om året, dagar som påminner oss om saker, även om man, som jag, håller på att få hjälp med att komma till freds med det som hänt. Som jag läst någonstans, "du utvecklas inte från larv till fjäril över en dag, det är en process".

Till dig som läser det här vill jag säga: dessa dagar kommer förr eller senare att ändra mening, om du vill kan du göra ett försök själv - självklart är det också okej att tycka att de är svåra, att kura ihop dig under en filt och distrahera dig själv med något annat.

Nästa år kommer min födelsedag påminna mig om svåra saker, men också människor som visat mig kärlek. Till dig som går igenom någonting nu, som grundligt har memorerat kakelmönstret på skolans samtliga toaletter, vill jag säga: det tar slut, du är älskad. Det finns fler av oss som vet hur det är än du anar, som skulle sätta sig där bredvid dig om vi kunde. Vi sitter framför dig på bussen, vi går förbi dig på gatan, vi är den som ler mot dig bakom kassan.

Finns det någon äldre du litar på som du kan prata med? Det kan verkligen vara vem som helst - lita på mig som i framtiden planerar att knacka på med en stor bukett blommor hos min gamla tyskalärare, och tacka för att hon räddade livet på mig.

Du är inte ensam, och det kommer finnas sammanhang, du kommer möta människor som får dig att känna dig älskad, som säger "min hjärna säger ja, men mitt hjärta säger nej" men tar en bit tårta till i alla fall. Du är värd det, du är älskad.

/En artonårig överlevare