Det går att må bättre

Det började i trean i lågstadiet. Mina kompisar var elaka, mobbade mig. De sa att jag var fet och så jag åt bara lite varje dag. Sen dag var vi på en undersökning hos skolsyster där vi skulle väga oss och mäta oss. Jag gick upp på vågen och hade ångest upp i halsen och hjärtat slog. Skolsyster sa ”Äter du inte ordentligt?” Jag ljög och sa att jag åt mycket mat, fast jag gjorde inte det.

Skolsystern gav ett brev till min lärare och där stod alla värden. Jag åt bara mindre och mindre. Sen åkte jag till farfar och pappa och systern var med. Farfar gav mig en festis. Jag sa jag vill inte ha. Då sa pappa ”Jo, Lina du har ju inte druckit något på jättelänge”. Då sa jag- JAG VILL INTE HA NÅN JÄVLA STOR FET FESTIS!!!

Då pratade farfar och pappa tillsammans om något och så sa de att nu åker vi till vårdcentralen. Så då gjorde vi det. Doktorn sa att jag var gravt underviktigt och att vi skulle åka in till det stora sjukhuset i Skövde, som är bättre.

Så då gjorde vi det och jag grät och grät och tårarna sprutade. Sen var vi framme, jag såg knappt någonting, jag orkade inte gå, så pappa bar mig i sin famn. Pappa höll i mig och farfar gick med till akuten. Då satt vi där en lång tid, många timmar. Sen kom en läkare och undersökte mig och han sa att jag var jättesjuk. Jag blev inlagd på sjukhuset.

Jag fick komma till BUP för min ätstörning, men det blev inte bättre. Till slut så lurade dom i mig mat så att jag åt lite mat varje dag . Till slut fick jag bli utskriven ifrån BUP. Jag var så glad så jag visste inte vad jag skulle göra!

Efter jag blev utskriven blev dagbesök på BUP i några månader. Sen blev jag helt fri ifrån BUP, men jag fick gå i Falköping stället .

Så var min resa. Jag är så glad att jag klarade det här. Det är ju jobbigt ännu, även fast jag går i åttan på högstadiet, men det ha blivit mycket bättre!

Så ni som har en ätstörning ge inte upp!