Prata om era känslor
Hej. Jag tror att alla går runt och bär på en händelse, eller flera händelser som är värda att berätta. Jag vill göra min röst hörd, om det innebär att någon annan kan finns tröst i den.
Den första svåra händelsen i mitt liv var mina föräldrars skilsmässa. Det skedde när jag var ungefär 8, 9 år. Jag minns att jag grät när de sa det vid middagsbordet, bara för att jag visste att jag var tvungen att visa hur negativt inställd jag var till det. "Kanske de kan ändra sitt beslut om de ser att jag är ledsen?"
Allting gick väldigt fort och helt plötsligt hade vi flyttat ut från vårt hus och jag bodde varannan vecka i två olika lägenheter. I början var det hemskt. Jag mådde så dåligt och hade sådan ångest men jag pratade med mamma om det. Jag minns att jag frågade henne om jag nånsin kommer må som förut igen. Hon sa ja. Men det tog lång tid. Jag har hemska minnen från bråk som mina föräldrar hade varje gång vi skulle byta hem, de kunde knappt se på varandra utan att bråka. Men det försvann med tiden och idag är de nästan vänner.
Det som ingen pratar om är vad som kan hända efteråt och det är det viktigaste jag vill dela med mig av. För efter skilsmässan mådde jag väl bra igen efter 1 år. Både mamma och pappa har träffat andra och skaffat annan familj vilket var jobbigt men inte så. Sedan mådde jag väl bra i sådär 3-4 år och sen hamnade jag i en depression, eller det är i alla fall vad jag skulle kalla det för jag har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv. Jag vaknade upp med ett stort tryck över bröstet och gråten i halsen och somnade med tårarna rinnandes nerför kinderna. Jag mådde så dåligt och de enda gångerna jag mådde okej var i skolan omringad av andra människor men jag hade knappt någon som ville vara med mig på fritiden under denna period heller. Vilket sög för jag mådde bara okej när jag var med andra.
Kroppen har fått mig att glömma det mesta av hemskheter men jag mådde fruktansvärt dåligt varje gång jag skulle till min pappa också, jag visste inte ens varför och det vet jag fortfarande inte. Jag älskar honom men ville inte bo där. Idag bor jag fortfarande varannan vecka och jag gjorde aldrig något åt det där. Men jag berättade efter ett halvår hur jag mådde genom att jag skrev ett medelande som jag bad min mamma läsa, sen berättade hon för pappa. Jag mådde inte bättre direkt men ganska fort efter jag hade berättat mådde jag bra.
Det gjorde mig ledsen att de aldrig frågade igen hur jag mådde, de tog mig inte på allvar men huvudsaken är att jag vågade berätta och det gjorde mig både starkare men även att jag kunde släppa på min ångest. Men jag vill väl bara säga att ni inte är ensamma om ni går igenom ångest för skilsmässan senare, även om det är flera år. Jag vill också säga att du som läser detta får ha kontroll, prata med dina föräldrar om du mår dåligt för det är helt okej om du vill bo hos en förälder mer, det går ju bara att byta tillbaka sen när du är redo.
Och du, det kommer bli bättre. Jag ville mest skriva det här för att min pappa och hans sambo (som idag bor ihop och har gjort det i 4 år) har börjat bråka mycket och jag är rädd för att gå igenom ännu en skilsmässa. Men jag klarade förra och om ni går igenom det så klarar ni det också men snälla prata om era känslor det hjälper så mycket. <33
