Trots skuldkänslor över hans ångest gjorde jag slut
Det började bra. Jag hade länge haft en crush på honom och han visade mycket kärlek ganska fort. Han sa att han älskade mig tidigt i förhållandet.
Efter en månad in i förhållandet berättade han om hans ångest som han upplevde varje dag och som komplicerade hans vardag. Jag som knappt upplevt ångest förr vände mig till min bästa kompis för att ventilera och få råd om hur jag på bästa sätt kunde finnas där för honom.
När han frågade mig om jag hade sagt till någon och jag berättade blev han besviken och arg med argumenten att han berättat det i förtroende. Jag blev helt förtvivlad och lovade honom att aldrig berätta något om honom till henne igen. Han var kall men efter två dagar när jag till slut grät av förtvivlan förlät han mig. Men, jag blev isolerad.
Nu berättade jag ingenting för mina vänner eller familj om vårt förhållande. Det gjorde att jag inte kunde se vad som hände, att han skrev till mig om nätterna att han kände sig värdelös och att han mådde väldigt dåligt. Jag försökte motbevisa honom i timmar.
Det blev oftare och oftare, på dagarna också. När jag var upptagen eller av någon anledning inte kunde svara på sms/snapar han skickade blev jag anklagad för att jag inte brydde mig tillräckligt, att jag inte prioriterade honom eller att jag inte älskade honom tillräckligt. Det tärde på mig något enormt.
Den jag älskade tvivlade på min kärlek fast jag varje dag kämpade för att bevisa hur mycket jag brydde mig om honom. När jag började hänga med nya kompisar ville han alltid veta vilka som var där. Han sa alltid att jag fick vara med vilka jag vill och att han inte bestämde över mig men varje gång jag nämnde en killes namn blev han kall och jag blev illa till mods.
Jag kände mig tvungen att bjuda med honom varje gång trots att jag visste att han skulle säga nej. Frågade jag honom inte eller för lite blev han kall/arg/besviken men frågade jag för mycket anklagade han mig för att inte lyssna. Det var som att gå på äggskal. Trampade jag lite fel skulle ett ägg knäckas och han skulle bli arg/ledsen/besviken. Oavsett hur mycket jag försökte göra rätt gjorde jag ändå fel till slut.
Varför stannade jag då? Jag tror det var en blandning av hopp och skuld. Jag hoppades på att hans löften som "jag kommer aldrig tvivla igen", "förlåt mig, allt är mitt fel. Jag ska sluta förstöra mellan oss" skulle hållas någon gång. Han bad om ursäkt och överöste mig med kärlek och då kändes det bra igen och jag fick hopp.
Jag kände skuld inför tanken att lämna honom. Han mådde ju så dåligt och han skulle ju inte klara sig utan mig.
Efter att jag blev emotionellt utmattad gick jag till kuratorn. Jag berättade om vårt förhållande, hur det kändes och hur mycket jag försökte men inte orkade längre. Hon konstaterade att det var ett destruktivt förhållande och att de sakerna han sa till mig var psykisk misshandel. "Jag är så rädd för att förlora dig för du är det enda som gör mig glad", "jag kan inte leva med mig själv om jag inte hamnar med dig".
Kuratorn nästan beordrade mig att lämna förhållandet. Jag samlade kraft och mod och lämnade honom till slut. Det är nog det svåraste jag gjort i mitt liv och inte alls kul. Han försökte med alla manipulationer få mig att stanna men jag var besluten.
Det har gått över ett halvår sedan jag lämnade förhållandet och jag jobbar för fullt med att läka och återhämta mig. Det kommer att ta tid med det kommer att gå. Domestic Violence och misshandel/abuse kommer i många former. Verbal, psykisk, fysisk, sexuell, ekonomiskt och digital. Jag tycker att det behöver spridas kunskap om detta eftersom det är så vanligt.
Jag utsattes för emotionell, psykiskt och digital abuse/misshandel. Med min berättelse hoppas jag att jag når ut till någon i alla fall. Var inte rädd för att söka hjälp om du/någon du känner är i en liknande situation!
/En stärkt tjej som vill sprida vetskap
