Nu är jag fri från mitt självskadebeteende

Under hela, verkligen hela min skolgång har jag blivit utfryst av hela klassen. Jag hade aldrig någon att vara med på rasterna eller jobba med på lektionerna.

Det var tufft hemma, relationen till min pappa är inte alls bra. Även fast jag ser honom varje dag, pratar vi nästan aldrig med varandra. Relationen till min mamma är upp och ner, som ett berg och dalbana. Vissa dagar är hon snäll och lugn liksom. Andra dagar kanske skriker hon på mig och stampar i golvet. Jag blir nästan rädd för henne.

Jag hade absolut ingen att prata med alls. Jag kände mig helt ensam. Jag mådde inte alls bra och började helt enkelt att skada mig själv. Jag började också dricka massa alkohol och även röka.

Nu har jag fått en bra hjälp, skolan fick syn på mina ärr och berättade för mina föräldrar. Det känns så skönt nu när de vet. De blev lite arga men de fattade att jag inte mådde bra och hjälpte mig liksom. Jag började gå till kuratorn i skolan och ska fortsätta nu efter lovet. Jag har även gått till bup. Jag mår helt okej nu alltså och är fri från självskadebeteendet sedan snart två månader 💕

//Anonym