Blåmärken i själen syns inte
Jag växte upp i en familj där båda mina föräldrar led av psykiska sjukdomar. Jag var som en mamma åt dem, lagade mat, städade och fanns alltid vid deras sida när de mådde som sämst. Jag gjorde allt för att de skulle bli friska. Men som tack för hjälpen så blev jag allvarligt misshandlad.
Jag var 9 år, och redan då hade jag gått igenom saker som många äldre aldrig får uppleva. Knivhoten och orden var värst. Jag var så rädd så jag skakade. Jag fick stora blåmärken i själen men de såg ju ingen. Den fysiska misshandeln var allvarlig och med tiden fick jag fler och fler märken på min kropp, stora blåmärken och många brännmärken.
Jag slutade vara med på idrotten för att slippa frågor. Tiden gick och jag fick ingen hjälp, jag var osynlig. Till slut sökte jag själv hjälp. Jag mådde så hemskt dåligt och hoten blev hemskare och hemskare. Jag skulle ha dött om jag inte hade berättat.
Sakta blev allt bättre hemma, men jag mådde bara sämre och sämre. Självskadebeteendet var nu det enda som fick mig lugn från ångestens hårda sparkar innuti mig. Till slut fick jag flytta till familjehem eftersom jag mådde för dåligt för att bo hemma. Jag fick även börja gå hos en psykolog.
Trots att jag ännu har lång väg kvar att gå för att må bättre, så är jag på väg. Mina föräldrar mår dåligt, men jag kan må bra ändå, det kan alla - bara man vill och försöker tillräckligt mycket! Hur dåligt jag än har haft det så kommer jag inte få de åren tillbaka, jag måste gå vidare. Jag har framtiden i mina händer, och en chans att få ett bättre liv än det var innan.
Ska jag ta chansen, eller ska jag fortsätta dränka mig själv i sorg och ensamhet? Jag tar chansen att må bra när jag kan det, för ingen vill väl må dåligt, egentigen?
