Hur det är att vara adopterad

Hej! Jag är en rolig tjej på 14 vintrar, snart 15 och jag är adopterad. Jag brukar inte tänka på det så mycket, det går i perioder. Jag bor i ett hus med min familj (inte min biologiska familj) mamma, pappa, min adopterade lillebror och vår hund. Jag lever ett helt normalt liv som vem som helst. Jag tränar fotboll 2 gånger och tennis 2 gånger i veckan. Jag brukar ofta få frågan "Hur är det att vara adopterad?" När jag var mindre skämdes jag ofta och jag ville helst inte svara på frågan, jag låtsades som ingenting eller så svarade jag bara " det känns inget". När jag började bli äldre tänkte jag mer och mer på det och jag började att öppna upp mig.

Som svar på frågan: Det känns inget att vara adopterad. Bara lite jobbigt ibland eftersom man inte vet sitt ursprung och hur ens biologiska föräldrar såg/ser ut, eller hur de är. Annars känner jag mig som vilken tjej som helst. Jag brukar oftast vara glad, gilla att skämta, hänga med kompisar och sporta.

Folk brukar även fråga mig " vill du hitta dina biologiska föräldrar?" Jag vet inte riktigt, det känns rätt men ändå fel. Tänk om jag blir besviken. Det känns också fel mot mina "riktiga" föräldrar, och allt de gjort för mig. 

En fråga som jag alltid brukar få är "Hur känns det att växa upp med inte biologiska föräldrar?" Då brukar jag svara att jag tycker det är mina äkta föräldrar, eller i alla fall för mig känns det som det, jag vet inget annat och känner inte min biologiska familj. En annan fråga är " Hur var det på barnhemmet?" Jag kom till Sverige när jag var 1 år, så jag minns inget.

Det som kan vara lite jobbigt är:

• Jag vet inte hur mina biologiska föräldrar ser ut.
• Jag vet inte var de kommer ifrån och kommer nog aldrig få veta det (i mitt fall hittade dem mig i en buske så det enda de kan gå på är mitt DNA och att jag är från Kina). Kommer jag någon gång träffa mina biologiska föräldrar? Hur kommer det kännas? Vill jag verkligen det?
• Varför ser jag inte ut som alla andra?
• En i min klass brukar ofta skrika "j*vla kineser", "ching chong plong kines", "f*cking fat asia", "varför sitter dina ögon fel", "äckliga asiat", "åk tillbaka till ditt hemland". När jag var mindre brydde jag mig mer, men nu är jag "van". Nej, jag brukar tänka att de tycker jag är alldeles för perfekt så det enda de kan gå på är mitt ursprung. Det funkar alltid! Jag tror inte riktigt de som skämtar om adoption förstår vad det innebär. Jag ser inte det roliga?

Jag brukar ofta tänka på varför det blev såhär? Varför lämnade mina föräldrar mig? Hur ser dem ut? Har jag fler syskon? Vilken dag är egentligen min födelsedag? Jag har det bra här i Sverige och tror att de gjorde det för mitt eget bästa. Ibland undrar jag även varför jag finns, men då tänker jag att allting har en anledning, det är ingen slump.

Tips till folk med adopterade vänner eller släktingar

1. Fråga oss gärna saker men inte för privata grejer och var inte för på.
2. Bete er likadant mot oss som vem som helst. Särbehandla oss inte!
3. Om vi vill snacka med er om att vara adopterad, så var glad för det. Vi öppnar oss inte för vem som helst.

Tankar

Jag brukar ofta fundera när jag ser en mamma med ett spädbarn. Tänk att det barnet får vara med sin mamma från dag 1. Mamman har till och med burit på barnet i 9 månader. De har samma gener, utseende, DNA och de kommer att vara med varandra tills de dör. Samma sak slår mig även när jag träffar kompisars föräldrar och jag ser likheter som till exempel ögon, ögonbryn, fräknar, ansiktsdrag osv. Det är till och med så att jag ser utseendelikheter i mina vänner. Som om att de hade en extra tvilling ;)

Tack för att du läst texten och fått ta del av mina kunskaper och tips. Använd det väl!

/Adopterad05a