Jag accepterar både mina bra och dåliga sidor

Jag har alltid känt att jag varit annorlunda. Utåt såg jag ut som vem som helst. En blond tjej, vanlig. Men det som fick mig att känna mig annorlunda var att jag inte visste hur jag skulle bete mig. Jag har alltid varit blyg, vilket har blivit mycket bättre idag.

Att komma till skolan och veta att jag behövde vara på ett visst sätt för att jag skulle få kunna ha de kompisar jag då hade, tog väldigt hårt på mig och min självkänsla. Jag tvingades vara någon jag inte var. Den här perioden var främst i högstadiet för och värst var det i sjuan.

Hur jag än var och hur jag än betedde mig ville ingen vara med mig. Jag var totalt utfryst från min klass. När jag sa att jag skulle byta klass blev dock allt förändrat. Jag blev en del av klassen igen, men fortfarande så var jag aldrig mig själv. Jag ville inte tillbaka till hur det var när jag var utfryst. Varje dag blev som en teater. Jag hade på mig kläder som mina kompisar tyckte var fina, sminkade mig som mina kompisar, betedde mig som mina kompisar.

Alla mina vänner från högstadiet hade valt olika program när vi slutar nian förra året. Jag var oerhört lättad för det. Då var chansen mindre att jag skulle bli utfryst igen.

Ångesten byggdes på under sommaren. Hur skulle blyga jag kunna börja på en helt ny skola, ny klass, helt nytt inlärningsformat kunna klara detta? Dagen innan jag började kontaktade en gammal vän mig från mellanstadiet över snap. Vi hade nämligen hamnat i samma klass nu till gymnasiet.

Jag blev världens lyckligaste. Jag skulle iallafall inte bli helt ensam. Vi blev bästa vänner nästan direkt. Och i den nya klassen hittade jag också nya vänner. Och jag fann världens bästa vänner. Vi har en samhörighet som knappt går att beskriva. De visade mig en helt ny sida av vänskap, vad vänskap faktiskt är. Och det gjorde att jag inte behövde vara någon annan för att passa in.

De accepterar mig för den jag var. Vi blev som ett helt pussel tillsammans. Alla bitar bara föll på plats. Jag har idag knappt någon kontakt med mina vänner från högstadiet. För varför ska jag ha kontakt med människor som jag inte kan vara helt mig själv med?

Jag kan säga såhär, jag mår så himla bra av att vara mig själv. Jag har accepterat mig själv, både mina bra och dåliga sidor. Jag är till och med stolt över min blyghet, för den är en del av mig, varför ska jag då skämmas?

Jag hoppas min berättelse om vänskap och självkänsla kan hjälpa någon som är i den situationen nu. För även om jag fann världens finaste vänner som hjälpte mig att hitta mig själv, så hoppas jag att du som läser detta kan hitta dig själv på egen hand. För att vara någon annan är så inte värt det. Du är fantastisk precis så som du är. Passa in på ett bra sätt, förlora inte dig själv, som jag gjorde.

 

/M