Aborten ett stort beslut
Jag gjorde en abort för ca 2 år sen. Jag och min dåvarande pojkvän hade varit tillsammans i ungefär 1 år. Han var 16 och jag var 14, min mens kom inte och båda två blev oroliga, jag köpte ett graviditetstest och åkte hem på fredag em efter skolan. Testet visade att jag var gravid, då jag ringde till min pojkvän som satt på bussen på väg hem och berättade. Han tog det väldigt lugnt och han sa till mig att detta kommer vi klara och han kommer finnas där genom allt oavsett vilket val det blir. Vilket var en lättnad för mig.
Jag åkte hem till honom på fredag kvällen och vi pratade igenom detta, vi hade en bra relation, jag stod hans familj nära och jag bodde i princip där, hans mamma var som min extra mamma. Vi berättade för hans mamma sedan min, vilket var skönt. Jag gjorde aborten och han var med mig genom allt. Efteråt var det en lättnad, men nu i efterhand känns det värre. Vi gjorde slut för 1 år sen och vi var tillsammans i 2.
Jag tänker på detta hela tiden, delvis på honom men sen aborten. Det var det värsta jag gjort men jag var 14 och hade/har hela mitt liv framför mig, jag kunde inte behålla det. Men sen läser jag mycket och när folk diskuterar aborter och säger att det är för jäkligt, vad är för jäkligt? Jag gjorde detta delvis för min och hans skull men givetvis för barnets skull, jag vill inte ha ett barn som växer upp och vad vet jag, får det hemskt? Våra föräldrar skulle givetvis finnas där och hjälpa till, men jag vill kunna leva och gå klart skolan, och hade jag haft ett barn under de åren jag har kvar i skolan så skulle det ju så klart vara ett hinder, jag älskar barn men jag vill att barn ska födas och det ska vara kul.
Man ska inte föda för att man känner sig hemsk som inte kan göra en abort, detta kanske låter flummigt men jag hoppas ni förstår vad jag menar? Hade jag blivit gravid nu, med samma kille och samma förutsättningar kanske allt hade varit annorlunda, han är 19 och jag fyller 17. Men vad vet jag.
Men stå på er, det är jobbigt men alla klarar det och alla är starka! För jag vet hur man känner sig, man vill bara sjunka och försvinna, men vill få det ogjort. Vissa kanske inte tycker det är något speciellt, men för mig var det de. Jag var tvungen att fatta ett beslut som kunde förändrat hela mitt liv, ibland tänker jag till och med att hade vi haft barn hade vi fortfarande varit tillsammans? Men vad vet jag. Detta var min berättelse och jag hoppas den var läsvärd.
Anonym
