Det måste ha varit ett missfall
Det började med att jag träffade en kille. Han blev min bästa vän men även min pojkvän. Vi har nu varit ihop i 2 år. Vi har ett stabilt sexliv och jag älskar verkligen honom. Det finns ingen som betyder så mycket för mig som han gör. Vi har haft oskyddat sex ett flertal gånger vilket är himla dumt, men ibland blir det bara så. Han har dock aldrig kommit i mig, även om det egentligen inte spelar någon större roll.
Efter ett års tänkande bestämde jag mig för att börja med p-piller. Jag har alltid varit väldigt skeptisk och rädd för biverkningarna. Men jag började som sagt och jag mådde hur bra som helst. Lite biverkningar fick jag såklart men det var inget att klaga över: ömma bröst, lite känsligare humör, huvudvärk ungefär två gånger under första veckan. Jag tyckte det var helt normalt såklart, jag hade ju nyss börjat med p-piller! Jag tyckte inte heller om vissa saker jag älskat att äta innan. Jag tänkte absolut inte mer över det, trodde inte heller att p-pillerna var orsaken, jag reflekterade helt enkelt inte så mycket över det. Det hade aldrig någonsin slagit mig att jag skulle vara gravid.
När jag kom till min första sockerpiller vecka var jag väldigt nervös över hur min första mens på p-piller skulle bli. Men den kom inte första dagen, inte andra eller tredje dagen heller. Men jag hade haft lite smått mensvärk så jag tänkte att, äsch det är nog på gång. Ingen idé att stressa upp sig. Den fjärde dagen tänkte jag att: Nu måste det ju vara på gång, men inget hände. Den femte dagen var jag och handlade kläder med mamma. Vi gick runt i flera timmar på köpcentret och kollade i massa olika affärer, åt lunch. Allt var som vanligt. Mot slutet började jag få väldigt ont i magen, äntligen mensvärk! Nu kommer mensen! Det var en ganska kraftig värk, men jag tänkte inte mer på det heller eftersom att jag ofta har väldigt svår mensvärk.
Efter ett tag blev jag tvungen att andas igenom smärtorna som kom ungefär var 5-10:e minut. Jag var noga med att inte visa öppet att jag hade ont då det inte är något jag brukar prata högt om även om min mamma vet om det och har samma problem själv. I bilen tänkte jag att : såhär ont har jag nog aldrig haft förut. Men slog bort tanken för, det har jag ju visst haft. Jag kommer äntligen hem och springer till toan. Vid det här laget har tårarna kommit.Och självklart där är mensen! Jag sätter mig på toa för att kissa och när jag är färdig har jag inte ont längre. Det kändes nästan helt normalt faktiskt. Lite smärta kvar men, hallå det är ju mens?!
När jag vänder mig om för att spola så ser jag att det är något i toaletten! Det tar ganska lång tid för mig att inse att det lilla rosa som ligger där med lite blod på sig, nog måste vara ett missfall. Sedan spolar jag ner det i toaletten. Jag smsar min pojkvän. Och börjar sedan googla om det. Inte kunde jag vara gravid?! Jag hade inte en aning! Inte en enda aning.
Min pojkvän stöttade mig som vanligt, han finns alltid där. Nu i efterhand förstår jag att det måste ha varit ett missfall, ett väldigt tidigt. Jag tycker det är väldigt sorgligt. Men jag kommer aldrig att få en riktig bekräftan på att det var ett missfall då jag aldrig ringde umo eller gyn. Jag har läst tillräckligt mycket råd från doktorer etc. för att känna mig trygg. Jag mådde bra i övrigt. Det var ändå det bästa som hade kunnat hända för både mig, min pojkvän och det eventuella barnet. Även om barnet hade varit väldigt älskat om det kommit tio år från nu.
Jag är också lättad över att jag slapp gå igenom allt med att berätta för föräldrar etc. Jag vill inte göra dem besvikna. Jag är sjutton år och kommer aldrig att ha oskyddat sex igen. Det är mitt tips till andra också!
17 år
