Jag såg upp till anorektikerna

Jag var 10 år när det började. Jag hade inga riktiga kompisar och tre tjejer mobbade mig i skolan för att jag var "tjock om magen". Jag var alltid ledsen och när jag var själv brukade jag trösta mig med choklad, bullar och godis. Jag åt när ingen såg och behöll allt som en hemlighet. När jag var 11 år var jag grovt överviktig. Jag hatade mig själv och tyckte att jag var världens sämsta människa. Mobbningen fortsatte. "Fetto!" skrek man åt mig.

Sedan bytte jag skola när jag var 12 år. På sommarlovet innan 6:an tänkte jag att nu ska allting bli bra, jag ska gå ner i vikt och få kompisar. Jag försökte äta mindre för att gå ner i vikt, men det var svårt. Jag var ständigt sugen på sötsaker och när jag var ledsen över att jag inte gick ner i vikt tröstade jag mig med kakor, chips mm. Jag mådde jättedåligt och var äcklad av mig själv.

När 6:an började var jag lika överviktig som förut. I min nya klass var många väldigt smala och åt ganska lite. Jag jämförde mig med dem och tänkte "Nu, nu, ska jag banta på riktigt". Till en början gick det, jag åt extremt lite i ca en vecka och jag kände mig hur grym som helst. Men sedan kom en kväll när jag var ensam hemma. Jag var vrålhungrig efter att ha ätit för lite. Därför rusade jag ner till bensinmacken och köpte en hel hög med onyttigheter som jag kastade i mig på några minuter. Efteråt grät jag av ångest och skam. Därför bestämde jag mig för att fasta.

Det gick knappt en vecka, då jag åt nästintill ingenting. Jag var alltid hungrig, men slog bort den känslan. Allt jag fokuserade på var att undvika mat. Men sedan hände det igen. Jag hetsåt igen. Den här gången ännu mer. Ångesten kom som en tsunami efteråt och jag trodde att jag skulle dö. Därefter följde en tid av fasta igen, för att sedan ge plats åt en ny hetsätning osv. Och så var den onda cirkeln igång.

Ingen visste om att jag hade en ätstörning, jag var ju överviktig, och då tror vissa att man inte kan ha en ätstörning. I min klass i 8:an var det det dessutom en tjej som fick anorexi. Hon var väldigt mager och min dröm var att bli som hon, jag ville bli en anorektiker. Jag var ju bara en bulimiker, en misslyckad anorektiker. Jag kände mig äcklig och värdelös och hade konstant ångest. Jag skämdes jättemycket över mina problem och höll det hemligt. Ingen visste.

När jag var 15 år och gick i 9:an brast det fejkade leendet. Jag klarade inte mer. Jag gick till skolsyster och berättade alltihopa för henne. Hon ringde direkt mina föräldrar och jag bara grät. Allt var så hemskt att det var overkligt. Efter att ha stått i en lång kö till en ätstörningsklinik fick jag plats. Jag började i deras dagvårdsgrupp, tillsammans med en massa anorektiker. Det var magra som stickor allihopa. Det fanns bara en tjej som hade kombinerad anorexi och bulimi, men hon också lite underviktig. Jag mådde nästan ännu sämre. Vad gjorde jag här bland alla anorektiker? Jag tänkte att de säkert var äcklade av mig och såg ner på mig. Jag såg i alla fall upp till dem.

Efter några månader i behandlingen mådde jag fortfarande lika dåligt. Jag hetsåt fortfarande och fastade ibland. Mina föräldrar var förtvivlade. Till slut insåg de korkade läkarna som placerat mig med anorektikerna att det var fel. Istället fick jag börja i en annan grupp, visserligen med mycket äldre människor, men alla med bulimi eller hetsätningsstörning. Nu var jag inte ensam längre. Helt plötsligt tog mitt liv en annan vändning. På bara några månader gjorde jag en fantastisk resa och började få ordning på maten igen.

Idag är jag 19 år och pluggar till sjukgymnast. Jag skulle beskriva mig som helt frisk utan ett spår av någon ätstörning. Jag har inte hetsätit på flera år och fastar aldrig. Jag är numera normalviktig och gillar min kropp som den är även om jag inte är jättesmal. Mina intressen är att laga mat, baka och träna. Jag trivs med livet och det känns underbart att ha blivit frisk efter så många år av sjukdom.