Hur dåligt ska man må för att det ska vara "onormalt"?

Hur dåligt ska man må för att det ska vara onormalt dåligt mående?

Jag vet inte riktigt hur jag mår egentligen. Så fort det dyker upp en social tillställning att gå på blir jag velig och om någon skickar ett sms om något liknande undviker jag att svara på ett par dagar.

Vanliga skoldagar pluggar jag på kvällen och när jag sedan är klar har jag ingen ork att göra något annat än att ligga och scrolla på mobilen även om jag vet att jag hellre vill göra något annat.

Jag får dåligt samvete av att sitta still längre perioder, tycker inte att mina fritidsintressen är lika roliga längre och jag är orolig för framtiden och känner mig lite ensam.

Det känns ibland som om alla känslor är som en enda trasslig klump inombords.

Sedan, andra dagar, är jag glad och vanlig. Alla mår ju dåligt då och då, men när blir det dåliga måendet onormalt?
/Caitlin

• Som du sa så mår ju alla dåligt till och från livet ut, det är helt normalt.
  
  Det är oftast dags att söka hjälp för det när du känner att det blir så jobbigt att det börjar påverka ditt dagliga liv eller att det hållit på väldigt länge utan att bli bättre.
  
  Jag tycker att det låter som att du skulle må bra av att prata med ngn om det här men i slutändan så är det ngt du måste känna efter själv. Hoppas allt löser sig❤️
  /LoL beroende 14-åring
• När du känner att det förstör ditt dagliga liv, då är det dags att söka hjälp.
  /Anastasia
• Om du funderar på det så mår du tillräckligt dåligt!! Sök!! Det var det bästa jag gjort trots att jag tänkt likadant som du. Och du kan börja med skolsköterskan eller ungdomsmottagningen så behöver du inte gå via dina föräldrar heller.
  /Det kan bli bättre! Jag lovar!
• Honestly, det här är något jag känt själv och jag tror inte att det är onormalt att må dåligt i allmänhet (tyvärr).
  
  Det kan vara ett problem med energi, tex om man sovit för lite eller rört på sig för lite.
  
  Om jag inte tränat hårt på länge brukar jag må dåligt i och med att min sömn blir sämre men även att jag känner mig liksom boostad av en workout.
  
  Annars kan det vara att du på något sätt försöker att leta efter "att vara glad" och eftersom det är så abstrakt så letar du efter fel saker. Jag har själv känt såhär och det hjälpte mig otroligt mycket att sluta leta efter att bli glad.
  
  Att bara ta hand om mig själv gjorde allting bättre. Det var liksom: om jag ändå inte är glad kan jag lika gärna göra nyttiga saker även om dom är tråkiga. Typ som att äta rätt, träna, sova i tid, sätta skärmtid på min telefon och plugga effektivare.
  
  Allt det tyckte jag var tråkigt och ovant, och jag undvek det för att jag bara ville bli glad, men det var precis det som var nyckeln. 
  /Kille 15
• Det finns inget som är "inte tillräckligt dåligt" men ifall du tycker det kan du gå till kuratorn, med dom kan man prata om vad som helst.
  /Gått igenom det själv
• När man har oro och ångest är man ofta inte lika intresserad av saker man varit intresserad av innan. Ens kompis kanske frågor om man vill hänga, men man orkar inte vara med kompisen, man orkar inte vara social. Man stannar inne på rummet mycket. Man har brist på energi, sover mycket eller sover för lite.
  
  Man kan även ha en känsla av att man är värdelös och att man inte behövs i världen. Man kan tappa aptiten, eller tröstäta. Man kanske gråter sig till sömns eftersom man har massa dåliga tankar om sig själv och annat. 
  /Ida ;)
• Var ska man få hjälp om man inte kan berätta för nån då?
  /Nej
• Precis som du säger, när ditt mående går ut över ditt sociala liv och du mår dåligt under en längre period som påverkar dig psykiskt och fysiskt. Så om det är jobbigt för dig i vardagen ska du inte vara rädd att söka hjälp för att du inte mår ”tillräckligt” dåligt.
  /Tjej