Jag vågar inte söka hjälp, vad ska jag göra?

Hej...

jag vet inte vad jag ska göra om jag ska vara ärlig. Jag har en svår depression enligt läkare och dom tycker jag ska börja prata med folk som ungdomsmottagningen men jag vågar inte. Jag är rädd för att berätta hur jag mår och jag är så van att klara allt själv, hålla allt inom mig.

Jag har självskadebeteende, aggressionsproblem, svår ångest och social fobi. Jag vet bara inte hur jag ska klara allt längre, jag har 3 vänner och min flickvän som hjälper mig varje dag. Men och det finns alltid ett men, så jag vågar inte söka hjälp. ingen i min familj vet heller hur jag mår och tänker inte berätta för jag litar inte på dom...

/Kille

Svar:

• Hej! Jag förstår din situation, jag har också jättejättesvårt att prata om och beskriva mina känslor! Jag vågar inte heller gå och prata med någon, för jag är nästan helt säker på att vi bara kommer sitta där och jag inte kommer säga något. Men givetvis hade ju det varit det bästa. Annars kanske du kan prova att skriva som en dagbok? Där kan du skriva av dig allt som du vill säga, men som du inte klarar att säga. Det kan ibland vara lite lättare. Jag själv tränar varje dag. Jag mår fortfarande dåligt, men jag märker direkt när jag inte tränat att det blir sämre. Och om det finns något som du tycker är roligt att göra, gör det så ofta som du kan! Men det bästa hade ju varit om du kunde gå och prata med någon! Kanske känns det säkrare om din flickvän följer med? I vilket fall, så har ju de som jobbar med sådant upplevt det mesta förrut,så de vet oftast hur det är. Lycka till!
  /Anonym
  
  
• När du känner dig riktigt nere så kan det hjälpa att tänka på de som har det värre tills man tycker att man inte har det så dåligt i jämförelse med dem. Jag är deprimerad som du fast i mitt fall så har jag inga vänner och ingen flickvän. Jag fastnar ibland på tankar som att misshandla och döda folk när jag når botten, har ibland självmordstankar men inte lika ofta. I alla fall så tycker jag att du ska njuta av livet varje gång som du får hjälp och stöd av dina vänner och från din flickvän.
  /Anonym
  
  
• Hej! Du beskriver att det är svårt att berätta hur du mår för andra. Kanske är det lättare att börja berätta om ditt mående för någon i en anonym chatt (till exempel Jourhavande Kompis som drivs av Röda Korset, eller föreningen Tilias chatt)? Det kanske är ett bra första steg?
  
  Jag tycker att du ska försöka boka en tid hos ungdomsmottagningen. Om det känns bättre, kanske du kan be en av dina vänner eller din flickvän att hjälpa dig att boka tiden? Du kan också be dem att följa med dig till ungdomsmottagningen, ifall du vill. Kom också ihåg att det är mer än okej att gå till ungdomsmottagningen och inte första gången känna att man vågar prata om allt. Det är du som avgör vad du känner dig redo att prata om.
  
  Jag har pratat med en kurator på ungdomsmottagningen, och inför det var jag väldigt nervös. Men när jag väl kom dit och började prata var det inte alls så farligt som jag hade förväntat mig. De som arbetar på ungdomsmottagningen är ju vana vid att bemöta människor som mår dåligt.
  
  Jag hoppas att du bokar en tid och vågar prata om ditt mående!
  
  Ta hand om dig.
  /Anonym
  
  
• hej! Jag har också haft samma problem av andra orsaker. Men bara för någon vecka sedan bestämde jag mig för att beställa en tid till kuratorn på ungdomsmottagningen och att få prata av sig känns så mycket bättre. :) 
  /18 åring som mår dåligt ibland
  
  
• Tjena! Det sämsta man kan göra i din situation är att hålla det inom sig. Jag har levt med depression i snart 5 år dom första 2 åren höll jag allt inom mig. Allt blev värre och värre. Vågade inte berätta för någon. jag var rädd för att folk skulle döma mig. Men en dag så samlade jag ihop mod och gick till kuratorn på min skola (gick i nian då) det kändes sjukt bra att få prata av mig och få ut allt inom mig. Hon bokade en tid till mig på prima och dit gick jag 1 gång i veckan och pratade med dom. Dom  var sjukt professionella och ingenting kändes konstigt. Mitt råd till dig är att göra samma sak. För som sagt det sämsta du kan göra är att hålla det inom dig. I min situation var det viktigaste att prata med nån som var professionell och som visste vad dom höll på med.
  /Anonym